Hannah Won har lång erfarenhet av att arbeta med att stänga barnhem, eller hjälpa dem att byta inriktning på arbetet. Hon har också varit med och återförenat många barn med sina familjer och vet vilka utmaningarna kan vara.
Hannah Won ville göra skillnad och bestämde sig för att bli volontär på barnhem. Först i Uganda, sedan i Kambodja. Men något skavde. När hon började ställa frågor och undrade hur det kom sig att barnen kunde åka ”hem” på loven, insåg hon att många av barnen hade minst en förälder kvar i livet. De var inte föräldralösa.
– Jag var dessutom skeptisk till att jag, som ung volontär, blev lämnad att ta hand om barnen helt själv. Det kändes helt enkelt inte bra, berättar Hannah.
Hannah bestämde sig för att ta reda på mer – både om de barnhem hon volontärarbetat på och om barnhem i stort. Ganska snabbt insåg hon att det finns många stora problem med barnhemsverksamhet och att det bästa för ett barn är att få växa upp i en kärleksfull familj.
– Innan jag gjorde mina volontäruppdrag hade jag jobbat med barn hemma i USA och hade en del kunskap om barns utveckling och anknytning. Men på något sätt tänkte jag inte kritiskt när det gällde barn i andra länder, säger Hannah.
Genom sina volontärupplevelser engagerade sig Hannah för barnhemsfrågan, och en tid senare ingick hon i en grupp som utarbetade en process för att återförena barnen på ett barnhem i Siem Reap, Kambodja, med sina föräldrar.
– Vid den här tidpunkten, 2011, hade jag egentligen inte så mycket kunskap, men jag lyssnade på barnen som berättade att de ville hem till sina familjer. Och på den vägen är det.
Sedan dess har Hannah hjälpt ett 60-tal barnhem i Sydostasien att stänga eller ändra inriktning på arbetet, dels som konsult, dels som anställd av den australiska organisationen ACCIR. Det är många gånger väldigt komplicerat. Hannah berättar att en av de allra största utmaningarna är att få barnhemmets sponsorer och ledning att förstå varför det både är mer kostnadseffektivt och bättre för barnen att arbeta med hela familjen i stället för att placera barnen på barnhem.
– Att komma fram till ett beslut om att stänga eller byta inriktning på verksamheten är en lång process som ofta tar flera år. Det är inte svårt att få folk som jobbar med detta att inse att barnhem kan vara skadliga för barn, problemet är att de flesta tror att just deras barnhem är undantaget, berättar Hannah.
I många fall har barnhemsbarn sina föräldrar kvar i livet, och med rätt stöd och hjälp kan familjen ofta återförenas. Men det finns förstås stora utmaningar i själva återföreningsprocessen, särskilt om barnen och deras föräldrar varit skilda åt under lång tid.
– Det bästa är om återföreningen kan gå långsamt. Då ökar möjligheterna för de socialarbetare som är involverade att upptäcka problem eller riskfaktorer i familjen, som alkoholism eller våld, säger Hannah och fortsätter:
– Om det inte verkar tryggt hos ursprungsfamiljen, eller om det inte finns några föräldrar kvar i livet, gäller det att hitta andra alternativ, till exempel släktingar eller familjehem.
Även om problemen med barnhemsverksamhet i Sydostasien fortfarande är enorma tycker Hannah att det finns många ljusglimtar.
– Antalet barnhem minskar, många barn har återförenats med sina familjer och det pratas om återförening på ett helt annat sätt än för tio år sedan, poängterar hon.
Bättre alternativ än barnhem
I många fall har barnhemsbarn sina föräldrar kvar i livet, och med rätt stöd och hjälp kan familjen ofta återförenas. För de barn som är föräldralösa eller av andra skäl inte kan återvända till sina ursprungsfamiljer finns riktlinjer som FN tagit fram. Där framgår tydligt att barn i första hand ska placeras i andra familjer. Barnhem ska alltid vara ett sista alternativ när man är säker på att det är för barnets bästa.
Små barn under tre år ska, enligt dessa riktlinjer, aldrig bo på barnhem. Tydliga kopplingar finns mellan barnhemsbarn och trafficking/människohandel. Barn som vuxit upp på barnhem utgör en tydlig riskgrupp då deras skyddsnät ofta är obefintligt.
