Stephen Ucembe växte upp på ett av Nairobis största barnhem, där kände han sig mer som fånge än som del i en stor familj. Många volontärer och besökare kom och ville göra gott, men deras besök gjorde ofta mer skada än nytta.

När Stephen Ucembe var fem år mördades hans mamma och han placerades på barnhem. Många av hans minnen från barnhemstiden är smärtsamma. Det förekom mobbning och sexuella trakasserier – och brist på pengar gjorde att det ofta var ont om mat. Men värst av allt var kanske ändå känslan av isolering och stigmatisering. Stephen minns hur det var när det kom besökare och volontärer till barnhemmet.

– Så fort de anlände i sina bilar skulle vi uttrycka glädje, det hade barnhemspersonalen lärt oss att göra. Vi hoppade upp och ner, sjöng och dansade för att välkomna dem. Vi visste att enda sättet att få dem att komma tillbaka och fortsätta stödja barnhemmet var att le och underhålla, men också att gråta och visa hur ledsna vi var över att vara barnhemsbarn, berättar han.

Stephen har också tydliga minnen av hur personalen berättade för volontärer och besökare om barnens bakgrund. Hur de brukade stå i ring, peka ut barnen och berätta hur de hade övergetts, stötts bort av sina familjer eller räddats från gatan.

”De flesta av oss skämdes vid de här tillfällena. Det kändes som om vi blev fråntagna vårt människovärde.”

– Vissa besökare stannade bara några timmar, medan andra kom och volontärarbetade en kortare eller längre period. Stephen minns att han och de andra barnen tyckte om att leka med volontärerna – men att det kunde göra ont när de till slut var tvungna att säga hej då.

– Många av oss barn kom dessa vuxna nära, men förr eller senare var de ju tvungna att åka. Allt vi kunde göra var att uppföra oss som om inget hänt, men djupt inom oss krossades vår tillit.

Ett annat problem var att många volontärer hade sina favoritbarn – särskilt de yngre fick pussar och kramar och kallades “söta” eller “förtjusande”. De som inte var lika förtjusande blev lämnade ensamma.

– Det var ledsamt, speciellt då detta skapade avundsjuka och bitterhet bland de äldre barnen. Ibland hände det att volontärer fäste sig vid ett speciellt barn och erbjöd sig att bekosta barnets utbildning. Även detta skapade avundsjuka, berättar Stephen.

Ibland hände det att någon besökare betalade för att ta med barnen på utflykt till en lokal djurpark. Det var ofta enda tillfället då Stephen och de andra barnen fick se något annat än institutionens väggar.

– Efter varje besök tänkte jag att jag själv kände mig som ett djur i bur. Jag gillade att volontärer kom och hade med sig godis, kläder och mat, men jag tyckte aldrig om att känna mig som ett inburat djur. Ändå var detta min verklighet under nästan 14 år av min uppväxt.