Cirka 80 procent av alla barn på barnhem i världen har minst en förälder i livet. De flesta barn som bor på barnhem är alltså inte föräldralösa. Det finns många skäl till varför ett barn placeras på barnhem. I låginkomstländer är fattigdom den absolut vanligaste orsaken. Barnhemmen ses som ett sätt för föräldrar att ge barn tillgång till utbildning, mat, hälso- och sjukvård. I exempelvis Sri Lanka har 50 procent av barnen på barnhem placerats där på grund av fattigdom. I vissa fall sker placeringen på grund av vanvård, övergrepp, eller att barnet övergetts av sin familj. I andra fall beror det på diskriminering eller brist på lämpligt stöd för föräldrar eller vårdnadshavare till barn med fysiskt eller intellektuell funktionsnedsättning. Oavsett anledning så har alla barn på barnhem varit med om svåra upplevelser och har därför ett särskilt stort behov av trygghet, integritet och stabila relationer till vuxna.

Över 60 år av forskning visar att en uppväxt på barnhem kan leda till stora negativa konsekvenser för barn, både på kort och lång sikt. Barn utvecklas genom samspel och stimulans från vuxna som känner barnet väl och svarar på dess behov. Barn som växer upp på institutioner berövas oftast den möjligheten, vilket leder till att deras utveckling skadas på många områden; allt från fysisk tillväxt till intellektuell, känslomässig och social utveckling. Även om miljöerna, samhällena och kulturerna har varit vitt skilda så har erfarenheterna varit överraskande entydiga: barn far illa av att växa upp på institution och utöver anknytningsproblematik och risk för våld och övergrepp så har många barn mycket svårt att klara av ett självständigt liv i samhället efter att de flyttat ut.

För många barn medför brottet i relationen till föräldrar och andra släktingar att de känner sig oerhört ensamma, utlämnade och isolerade vilket bland annat speglas i statistik kring ökad självmordsrisk, ökad risk för kriminalitet och missbruk. FN har tagit fram riktlinjer för hur länder ska hantera barn som inte kan bo kvar med sina ursprungsfamiljer. Där framgår tydligt att barn i första hand ska placeras i andra familjer och att barnhem alltid ska vara ett sista alternativ och bara när man är säker på att det är för deras bästa. Små barn under tre år ska, enligt de riktlinjerna, aldrig bo på barnhem. Institutionsvård är sex gånger till tio gånger dyrare än stödinsatser till familjer i riskzonen och runt tre gånger dyrare än familjehemsplaceringar.

För barn i särskilt utsatta situationer behöver det finnas småskaliga institutioner med hög kvalitet och i så familjelik miljö som möjligt. Det kan gälla akuta omhändertaganden, att barnet behöver en viss behandling eller specialiststöd eller äldre tonåringar som behöver ett tryggt boende. Tidsperioden bör vara begränsad och endast pågå tills ett bättre alternativ hittas. Alternativa lösningar kan bestå av stöd till ursprungsfamiljen eller placering i familjehem.

Barn under tre år befinner sig i ett kritiskt skede av sin utveckling där de knyter an till nära anhöriga och anknytningen är avgörande för deras fysiska och känslomässiga tillväxt och välmående. Därför bör de inte placeras på institution. I Sverige finns inte längre barnhem som har som syfte att ersätta familjen under hela barnets uppväxt. Det finns olika typer av mindre institutioner där barn och unga placeras efter att socialtjänsten övervägt andra alternativ och kommit fram till att en tillfällig placering är för barnets bästa. Små barn placeras i princip alltid i familjer.

Childhood och Erikshjälpen har en gemensam värdegrund och en gemensam passion att verka för barns bästa och att alla barn ska få sina rättigheter tillgodosedda. Både Childhood och Erikshjälpen har under ett antal år arbetat med problematiken runt barnhem i sina respektive programländer, framför allt i Sydostasien, Östeuropa, Östafrika men också i andra delar av världen. Childhood har närmat sig frågan utifrån sitt fokus på att förhindra att barn utsätts för övergrepp och exploatering och sitt arbete för att ge barn en uppväxt med trygga och kärleksfulla vuxna. Erikshjälpen har gjort resan från att stödja barnhem till att, med FN:s barnkonvention som grund, stärka sitt rättighetsbaserade arbetssätt och i stället verka för barns rätt att växa upp i familj.

Genom vårt och andra aktörers arbete har mycket uppnåtts, inte minst en förändrad syn hos nationella myndigheter med ansvar för barn i utsatta situationer. En mängd lokala organisationer arbetar idogt för att ge familjer bättre alternativ än att lämna ifrån sig sina barn. Dock ser vi att det inte skett någon reell minskning i tillflödet av barn till barnhem. Tvärtom har antalet barnhem ökat i flera länder och i takt med det har vår egen och våra partnerorganisationers frustration vuxit. Vi känner ett gemensamt ansvar att öka kunskapen om detta bland svenska aktörer.

Informationen på Barnhemskollen.se bygger på forskning och Erikshjälpens och Childhoods samlade erfarenheter. Som externa källor har bland annat följande rapporter använts: Better Care Network (2009): The Risks of Harm to Young Children in Institutional Care Childrens Rights in Institutional Care in Sri Lanka, Save the Children, 2005 Lumos Funding Haitian Orphanages at the cost of children’s rights (2017) Lyons, K., Hanley, J., Wearing, S., & Neil, J. (2012): Gap year volunteer tourism: myths of global citizenship? Next Generation Nepal (2014): The paradox of orphanage volunteering. Combating child trafficking through ethical voluntourism Pinheiro (2006): World report on violence against children United Nations. “Guidelines for the Alternative Care of Children”, 15th June, 2009, A/HRC/11/L.13, 9

Foto av Robin Moderato och Åsa Dahlgren för Erikshjälpen, övriga köpta på Shutterstock. Inget av barnen på bilderna har med artiklarna på sidan att göra.