En uppväxt på barnhem kan leda till stora negativa konsekvenser för barn, både på kort och lång sikt. Rent ekonomiskt är faktiskt institutionsvård sex till tio gånger dyrare än stödinsatser till familjer i riskzonen och runt tre gånger dyrare än familjehemsplaceringar.

Erikshjälpen och Childhood välkomnar FNs resolution om barnhem.

Cirka 80 procent av alla barn på barnhem i världen har minst en förälder i livet. De flesta barn som bor på barnhem är alltså inte föräldralösa.

Det finns många skäl till varför ett barn placeras på barnhem. I låginkomstländer är fattigdom den absolut vanligaste orsaken. Barnhemmen ses som ett sätt för föräldrar att ge barn tillgång till utbildning, mat, hälso- och sjukvård.

I exempelvis Sri Lanka har 50 procent av barnen på barnhem placerats där på grund av fattigdom. I vissa fall sker placeringen på grund av vanvård, övergrepp, eller att barnet övergetts av sin familj. I andra fall beror det på diskriminering eller brist på lämpligt stöd för föräldrar eller vårdnadshavare till barn med fysiskt eller intellektuell funktionsnedsättning.

Oavsett anledning så har alla barn på barnhem varit med om svåra upplevelser och har därför ett särskilt stort behov av trygghet, integritet och stabila relationer till vuxna.

För många barn medför brottet i relationen till föräldrar och andra släktingar att de känner sig oerhört ensamma, utlämnade och isolerade vilket bland annat speglas i statistik kring ökad självmordsrisk, ökad risk för kriminalitet och missbruk. FN har tagit fram riktlinjer för hur länder ska hantera barn som inte kan bo kvar med sina ursprungsfamiljer. Där framgår tydligt att barn i första hand ska placeras i andra familjer och att barnhem alltid ska vara ett sista alternativ och bara när man är säker på att det är för deras bästa. Små barn under tre år ska, enligt de riktlinjerna, aldrig bo på barnhem. Tydliga kopplingar finns mellan barnhemsbarn och trafficking/människohandel. Barn som vuxit upp på barnhem utgör en tydlig riskgrupp då deras skyddsnät ofta är obefintligt.

Institutionsvård är sex till tio gånger dyrare än stödinsatser till familjer i riskzonen och runt tre gånger dyrare än familjehemsplaceringar. 

Utsatta miljöer

Kambodja är ett exempel där turister som förgriper sig på barn är ett utbrett problem. För att få kontakt med barn är det inte ovanligt att förövarna söker sig till platser som skolor, kyrkor, tivolin – och barnhem.

Ingen bär ansvaret

Barn som inte har trygga vuxna i sin närhet är särskilt sårbara för exponering och exploatering. I länder med svaga myndigheter, bristfällig kontroll av institutioner och ett svagt rättssystem är det särskilt viktigt att säkerställa barnens rätt till trygghet och skydd.

Turistintäkter styr

Eftersom majoriteten av de barn som bor på barnhem i Kambodja har föräldrar kvar i livet, har regeringen satt upp målet att minska antalet barn på barnhem med en tredjedel inom tre år. Det innebär både att stoppa rekrytering av barn från familjer till barnhem och att stödja de familjer som kan och vill ta hand om sina barn så att barnen kan flytta hem. Så länge det finns en efterfrågan bland turister att få göra utflykter och besök på barnhem, kommer det med största sannolikhet också finnas tillräckligt stora ekonomiska incitament för dem som driver barnhem att se till att de kommer finnas kvar även i framtiden. Oavsett om barnens mamma, pappa eller andra nära anhöriga lever.